Idag när jag kom hem från skolan var jag trött, hade huvudvärk och var allmänt irriterad. Efter nån timma insåg jag att Connie stog igår och att jag faktiskt var tvungen att rida henne idag. Jag släpade mig ut och tänkte att jag bara skulle ta ut henne på ridbanan en kort stund och bara kolla av henne i skritten. Sagt och gjort. Jag jobbade så som jag sett Maria jobba. Jag överställde henne och ställde krav på att hon skulle böja halsen bortom hennes egen bekvämlighetszon. Helt plötsligt (efter en hel del jobb) var hon liksom med mig. Jag kände verkligen hur mjuk hon var på väg att bli så jag bestämde mig för att fortsätta jobba. Det första lyckoruset kom när jag kunde hålla kvar henne i samma form när jag fattade trav från skritt. Sedan fortsatte allt bara att flyta på och jag kom verkligen till ridning. Connie lyssnade och var positiv. Jag tänkte verkligen "håll fram, driv bak, köttbulle, köttbulle, köttbulle" och fyfan vad fin hon var! 

Det känns verkligen att slutet på den här mörka tunneln är nådd snart. Jag håller verkligen på att få en fin, välriden ponny. Jag är så nöjd med mig själv att jag tycks ha fattat hur jag ska göra nu. Den här känslan alltså, det är bland det bästa i världen! 

(Mamma kanske kan fota mig när jag rider imorgon så att ni äntligen får lite bilder. Dock är jag lite rädd för att se på bild hur det ser ut, för tänk om känslan är så mycket bättre än verkligheten? )

//Isabelle