När jag var och kollade på KM:et i söndags kände jag verkligen att Connie och jag hade kunnat vara med på det. Så är det alltid, när jag åker ut och ser andra rida inser jag att jag kan göra det lika bra, eller bättre, själv.

Jag har kommit fram till att jag underskattar mig och Connie väldigt mycket, medan jag överskattar alla andra ekipage. Jag ställer för höga krav på vad en tävlingsryttare ska vara. För mig måste allting klaffa för att man ska ut och visa upp sig. På en skala 1-10 måste allting vara en 10:a, medan det för många andra räcker med typ en 5:a. En 10:a är väl i princip omöjligt att uppnå, det är nästan aldrig allting funkar till 100%, ändå är det den känslan jag känner att jag behöver för att kunna åka ut och visa upp Connie och mig.

Det ligger en osäkerhet i mig, jag är rädd för att andra ska döma mig som ryttare. I andra områden tycker jag det är helt okej att inte vara perfekt. Men när det kommer till ridningen klarar jag inte av att känna att jag kanske är dålig. Att andra inte tycker att jag är bra. Jag vill prestera bra, visa att jag kan. Ridningen är så pass viktig för mig att jag inte klarar av allt dömande. Jag vill att folk ska kolla på mig och tänka att "wow, vad bra hon har blivit" eller "oj, vad fin hennes ponny har blivit, och vad bra hon rider". Och kanske skulle de göra det, det vet jag ju inte förens jag åkt iväg utanför hemmets trygga portar.

Jag är ett hinder för min egen framgång, och jag ska verkligen försöka jobba bort det. Jag måste försöka inse att det är okej att inte vara perfekt, att det är okej att misslyckas ibland...

//Isabelle